Less a perfect day.

Nej, idag har inte varit någon vidare bra dag. Men så är det. det är bara att leva med, om än det är mycket mycket jobbigt. Men jag är glad varje dag jag har en dag som är bra. Kanske uppskattar jag dem ännu mera,  än jag gjorde tidigare. Men såklart,  allt beror ju på vad man jämför med.
det allra jobbigaste med mitt liv just nu är nog  ändå att jag ser skillnaden så fruktansvärt tydligt nu, förut hade jag någonting HELA tiden,  var jag inte och dansade så var jag och tränade eller gjorde något annat. Idag, fungerar det inte så, och det gör mig irriterad. Idag får jag välja mina aktiviteter med omsorg för jag vet att jag inte orkar göra allt jag vill under en och samma dag. DET gör mig sjukt frustrerad. Jag vill ju så gärna, men det går inte. Att kunna göra allt jag vill under just en och samma dag, det är något jag saknar något oerhört.
Jag försöker också intala mig själv att "det är ok", jag tycker att detta är ok, NEJ klart som fan jag inte tycker!  men man måste ju försöka göra sitt bästa, även när det är mindre bra.  jag har fått denna diagnosen så det är faktiskt bara att "deal with it." Det kommer liksom inte att försvinna, det kommer att finnas där hela livet. Tragiskt men sant.

Bild tagen av min sambo när jag deltog i PT:s Talangjakt i somras. Jag övervägde in i det sista om jag skulle delta, detta var inte så långt efter det att jag fått min diagnos, och jag var så slut att jag tyckte det var jobbigt att sminka mig på morgonen. Dock är jag otroligt glad att jag åkte dit och genomförde detta, för det gav mig otroligt mycket. Jag sjöng sonja aldén's låt "Du är allt". Den sjöng jag till min sambo.