torsdag 14 november 2013

"Jamen diabetes är ju inte så allvarligt....."

Ja den har man ju hört minst en gång för mycket. Visst, jag tycker också till och från att det "inte är så farligt." Tills man får ett wake-up call och benen blir spagetti, man får synrubbningar, blandar ihop de allra enklaste sakerna som 1,2,3 nästan,  eller  kanske nästan inte ens vaknar om man ligger och sover. Nej, jag skojar inte, det händer någon varje dag och allt detta HAR hänt mig . Ibland på jobbet händer det at jag får  be min kollega ta över ett samtal för att mitt blodsocker sjunkit så hastigt att jag inte hunnit parera och börjar tappa uppfattningsförmågan. Eller  att jag har varit på väg till centralstationen och mina ben b"bara helt plötsligt" blivit spagetti och jag behövt koncentrera mig kraftigt för att hinna få fram dextrosolet (och numer glukosgelen) som jag har i min väska bara för att inte falla ihop i en hög på gatan.
Nästan inget gör mig så arg som folk som säger just som rubriken lyder "jamen vadå diabetes är ju inte så farligt, det är ju bara ändra måltiderna lite så är det ju lugnt". Det är inte lätt och kommer aldrig vara det heller. Bakom varje drag en diabetiker gör ligger en plan. Noga uträknad. En diabetiker kan inte bara äta en kaka för att man känner för det.

Idag är jag 26 och har nu haft min sjukdom diabetes typ ett i 18 år. det är länge... väldigt länge. Jagtycker att jag kan leva rätt normalt... till och  från,  eller normalt är det väl inte, inte för någon som inte lider av sjukdomen,  men detta är ju min vardag och  jag tror det skulle kännas jättekonstigt om jag inte behövde tänka på vad jag åt eller vad det skulle ha för effekter på mitt välmående. Ja, det blir en livsstil, men man har inte så mycket annat till val. "har man inget val är det inte svårt att vara stark." Tur som är så får man gråta, man  får falla ihop i spillror, det gör jag ibland, men så stiger man upp och börjar om igen. För man HAR INGET ANNAT VAL.

En dag jag aldrig kommer glömma var i våras. Det som kom att bli dagen då jag nästan inte vaknade mer. Vad hade hänt? Jo, jag hade fått farligt lågt blodsocker när jag sov ( när de fått mig lite till medvetande och kollade värdet låg det på 1,6, ska ligga mellan 6-8), och som tur var så hade jag min otroligt uppmärksamma sambo hemma. Jag var väl till och från medvetslös och det gick inte att få i mig någonting, jag minns att "jag drömde" ( men det var givetvis verkligehet.) att någon försökte få på mig  en tröja, och att någon "höll fast mig" och att jag var tvungen att ta mig loss, samtlidgt som jag till och från tycket det var okej och tyckte denna "person" (min sambo) var snäll.
 . När jag börjaade få tillbaka medvetandet ( detta är vad jag minns) så var sovrummet fullt av människor (brandmän) och en stund senare kom ambulansen. Jag tror att min sambo hade lyckats få i mig någonting vid det här laget eller lyckats få liv i mig i alla fall, för följande kommer jag ihåg. Ambulans personalen kom och de pratade en massa, jag förstod vad de sa och  ville sedan hjälpa till och inflika med det jag normalt sett berättar när jag är hos doktorn, vad för typ av insulin jag tar hur mycket osv. Problemet nu var bara att min mun inte vill fungera, jag kunde inte prata, tungan var "förlamad" och  det enda som  kom ur mig var ljud så det lät som att jag var förståndshandikappad. "hade man inte vetat att du hade lågt blodsocker, och inte kände dig  till vardags så hade man på riktigt trott du var förståndshandikappad"  har min sambo senare berättat för mig. Skriva kunde jag inte heller,  för när jag inte kunde prata så signalerade jag att jag ville ha papper och penna för att kunna uttrycka mig, vilket ju inte heller gick. Jag hörde hur ambulanspersonalen resonerade huruvida de skulle ge mig något glukos intravenöst (?) samt hur mycket, då det brukade ge tre ampuller till en medvetslös person och det var jag ju inte riktigt. Jag kommer ihåg att jag tänkte " vad sjutton funderar ni på?! varför ger ni mig inte bara glukoset så att jag får komma tillbaka nångång!? " Lite var det som om min sambo och tillika älskade pojkvän hade läst mina tankar och sade till ambulanspersonalen att det kunde ju inte spela så stor roll om det blev lite mer då det ändå bara handlade om glukos. ( det enda som skulle hända då var att mitt blodsocker skulle bli lite väl högt.  Jag fick i alla fall tillslut först en ampull och det hände inte så mycket så det slutade med att de fick injicera hela dosen (som de brukar ge en medvetslös.) och då hände det grejer,  jag kan säga att det ÄR sant som de säger at från att ligga och  vara  väldigt borta så tog det typ jamen max 30 sekunder så kunde jag åter igen prata lite och jag kom mer och mer tillbaka.

Detta var lite av min historia., detta är det värsta jag varit med om under mina 18 år som diabetiker, men jag vill helst inte  uppleva det igen.
Nog har jag världens finaste vid min sida.  Hade det inte varit för honom så hade jag garanterat legat under jorden idag. 

En mindre rolig historia som jag väljer att dela med mig av för första gången idag, på världs diabetesdagen 2013.



Bild lånad från diabetes awareness ribbon på facebook.

"Det dör fem gånger fler i diabetes än i trafiken.... tänk på det nästa gång DU säger att diabetes inte är en allvarlig sjukdom".







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar