Då är det lätt att ge upp. Men ger man upp då vinner ju sjukdomen, och det vill man ju inte, eller?
Jag kan säga, att sedan jag fick veta att jag drabbats även av Addisons så har jag hunnit med att fundera otroligt mycket över livet och min nya livs situation. Jag har även gråtit, massor, jag faktiskt så vet jag inte senast jag grät så mycket som jag gjort den senaste tiden, men så är det väl, att bearbeta, ett ytterligare nytt sätt att leva. Saker som hänt tidigare i livet och som jag trodde att jag redan kommit över, de kommer också upp, och det är då jag tänker, "jag kommer aldrig att läka helt". Mer om det en annan gång. Dock har jag fördelen att fått träffa den mest underbara människan i världen, som tillika är min sambo och älskade pojkvän, jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. Han är underbar, han finns alltid där och lite extra när livet är tufft. "vi gör det här tillsammans" säger han. Även om jag är en obotlig optimist så kan jag säga att vissa dagar har även jag svårt att se positivt på saken. Jag har brutit ihop många gånger, och jag vet att jag kommer bryta ihop massa gånger mer. Men så är det. DET är det bara att leva med. Dock kan jag säga, att denna hösten tänker jag göra till den bästa. Jag kommer att få göra ännu fler inrutningar i livet än jag redan har, men jag tänker försöka inte låta det stoppa mig att ändå bli mitt bästa jag och mitt mest hälsosammaste jag. "planerat spontan" så måste man leva som diabetiker, inte det lättaste, och nu ska jag även komma ihåg att ta tabletter 3 gånger om dagen på olika klockslag, det är drygt, men det är bara att få in det i sitt livsmönster, för annars kommer jag tillslut inte ha något livsmönster alls. Truth hurts.
Dock kan jag säga att jag nästan känner mig lite som "stålkvinnan", i dagsläget sköter jag tre olika organ i min kropp utifrån, och det kommer jag behöva göra hela mitt liv. I just denna situationen har jag inte så mycket att sätta emot, här gäller verkligen "det är bara att göra det, vänja sig vid det."
"vänj dig- eller dö", då är inte valet så svårt. Men jag ska inte sticka under stol med att jag ändå tycker detta är otroligt jobbigt, och det tar tid, tid att vänja sig och att framförallt bearbeta detta faktum. Men jag vet att när man fyllt upp depåerna i kroppen igen och fortsätter ta sin medicin som man ska, så kommer man att kunna leva ganska normalt och inte kanske ens känna av att man lider av sjukdomen så mycket. jag hoppas på det, och någonstans i bakhuvudet så har jag även "Positive out comes only", det är ett av mina ledord och det gör världen till en så mycket ljusare plats.
Jag och mitt livs stora kärlek.
