Äsch! men det är väl bara ett fyllo!!

Ja, vi har nog alla både sagt och tänkt det, i många fall är det nog också så, MEN, i vissa fall inte,
och NEJ, klart man kanske inte tycker det känns sådär jättekul att gå fram till en vilt främmande människa som kanske sitter på gatan eller något, för att höra hur det är.

Jag är likadan själv.  Tyvärr.

Vad majoriteten av oss människor dock inte vet är att symptomen för FARLIGT lågt blodsocker är de exakt samma son för en person som druckit alldeles för mycket alkohol. 
Trust me, i know. Jag har själv börjat komma in på de symptomen, jag har nu under det senaste året slutat känna mig sådär "allmänt konstig" som jag gjorde förut, utan nu börjar jag inte kunna föra ett ordentligt samtal, bli otroligt sömnig och få synrubbningar, kort sagt se dubbelt helt enkelt, och kallsvettas i sinne. Att sedan befinna sig på en flygplats mitt i rusningen när detta händer är inte heller så kul.
Tack och lov hade jag en förpackning "energy  gel" i min väska ( glukos) som jag snabbt kunde trycka i mig och på så sätt få ordning på livet igen.

Imorse var dock värre.
Tänk er att "nästan vakna" men känna så fort man slår upp ögonen hur hela världen snurrar som den värsta tänkbara karusell, nu åker jag inte karusell i den riktiga världen ens så jag har ingen bra att jämföra med.. men jag tror ni fattar.  Man vill kräkas samtidigt som man försöker ta sig upp för att man någonstans där inne fattar att man behöver få i sig något sockerhaltigt. Kroppen lyder inte.
Tänk dig värsta tänkbara bakfyllan ni någonsin upplevt,  multiplicera det med 10.
Detta TROTS att du INTE druckit en  droppe alkohol kvällen innan. Rättvist?! hell no!

Vad gör man då??  Ja, nu sov ju jag hos mina föräldrar så jag visste ju att det fanns folk i närheten, vad gör man då? Jo, då skriker man.  ( Ja,  till och med skrika var jobbigt och gjorde ont.)

Min underbara mamma hörde mig som tur var och kom med en Trocadero jag fick drick samtidigt som jag blundande ( huvudvärk from hell, pga. det låga blodsockret.) Att få i sig nåt matnyttigt i detta tillstånd är då alltså otänkbart som ni kanske förstår. Det hotar starkt att komma upp igen då.
Att man sedan när man äntligen är "så pass i ordning" att man klarar med det relativt enkla momentet att ta ett blodsocker och värde på mätare visar på 3,2 EFTER att man hällt i sig en 33:a vanlig läsk, då var man nog rätt illa däran innan.

 Nu tycker ni säkert att jag inte hade skött mig ordentligt igår kväll, och att om jag hade gjort det så hade detta inte hänt.
Ja,  alltså , man kan ju alltid göra saker bättre/ på ett annat sätt.
Jag var och dansade igår kväll och det var sjukt varmt. Men när jag kom hem där vis 03 så åt jag faktiskt riktig mat innan jag gick och la mig ENBART för att klara mig undan något som detta. Det fungerade ju lagom bra.

Gör om, gör rätt. Enklare sagt än gjort.  Men jag vet att det kommer ordna sig, det  finns inget annat.

En sak kan jag dock säga, och det är att jag har aldrig känt sådan skarp längtan att åka in till sjukhuset pga. min diabetes som jag gjorde idag.  Då mår man ganska tjyvens.

Så, vad vill jag då ha sagt med detta?
Ja,  saker är inte alltid som de ser ut att vara, det KAN ju vara någon som "bara" fått i sig lite väl mycket av det goda som ligger där i gatan, ( då ska man också hjälpa till) MEN det KAN också vara en diabetiker, som DÖR på grund av att  vi tänker "äsch men det är väl bara ett fyllo."

Jag har ett halsband där det står " I have diabetes, please check my blood before treating me." samt även ett armband i gummi.  Vet dock att det är många som inte har dessa. 

"Jamen diabetes är ju inte så allvarligt....."

Ja den har man ju hört minst en gång för mycket. Visst, jag tycker också till och från att det "inte är så farligt." Tills man får ett wake-up call och benen blir spagetti, man får synrubbningar, blandar ihop de allra enklaste sakerna som 1,2,3 nästan,  eller  kanske nästan inte ens vaknar om man ligger och sover. Nej, jag skojar inte, det händer någon varje dag och allt detta HAR hänt mig . Ibland på jobbet händer det at jag får  be min kollega ta över ett samtal för att mitt blodsocker sjunkit så hastigt att jag inte hunnit parera och börjar tappa uppfattningsförmågan. Eller  att jag har varit på väg till centralstationen och mina ben b"bara helt plötsligt" blivit spagetti och jag behövt koncentrera mig kraftigt för att hinna få fram dextrosolet (och numer glukosgelen) som jag har i min väska bara för att inte falla ihop i en hög på gatan.
Nästan inget gör mig så arg som folk som säger just som rubriken lyder "jamen vadå diabetes är ju inte så farligt, det är ju bara ändra måltiderna lite så är det ju lugnt". Det är inte lätt och kommer aldrig vara det heller. Bakom varje drag en diabetiker gör ligger en plan. Noga uträknad. En diabetiker kan inte bara äta en kaka för att man känner för det.

Idag är jag 26 och har nu haft min sjukdom diabetes typ ett i 18 år. det är länge... väldigt länge. Jagtycker att jag kan leva rätt normalt... till och  från,  eller normalt är det väl inte, inte för någon som inte lider av sjukdomen,  men detta är ju min vardag och  jag tror det skulle kännas jättekonstigt om jag inte behövde tänka på vad jag åt eller vad det skulle ha för effekter på mitt välmående. Ja, det blir en livsstil, men man har inte så mycket annat till val. "har man inget val är det inte svårt att vara stark." Tur som är så får man gråta, man  får falla ihop i spillror, det gör jag ibland, men så stiger man upp och börjar om igen. För man HAR INGET ANNAT VAL.

En dag jag aldrig kommer glömma var i våras. Det som kom att bli dagen då jag nästan inte vaknade mer. Vad hade hänt? Jo, jag hade fått farligt lågt blodsocker när jag sov ( när de fått mig lite till medvetande och kollade värdet låg det på 1,6, ska ligga mellan 6-8), och som tur var så hade jag min otroligt uppmärksamma sambo hemma. Jag var väl till och från medvetslös och det gick inte att få i mig någonting, jag minns att "jag drömde" ( men det var givetvis verkligehet.) att någon försökte få på mig  en tröja, och att någon "höll fast mig" och att jag var tvungen att ta mig loss, samtlidgt som jag till och från tycket det var okej och tyckte denna "person" (min sambo) var snäll.
 . När jag börjaade få tillbaka medvetandet ( detta är vad jag minns) så var sovrummet fullt av människor (brandmän) och en stund senare kom ambulansen. Jag tror att min sambo hade lyckats få i mig någonting vid det här laget eller lyckats få liv i mig i alla fall, för följande kommer jag ihåg. Ambulans personalen kom och de pratade en massa, jag förstod vad de sa och  ville sedan hjälpa till och inflika med det jag normalt sett berättar när jag är hos doktorn, vad för typ av insulin jag tar hur mycket osv. Problemet nu var bara att min mun inte vill fungera, jag kunde inte prata, tungan var "förlamad" och  det enda som  kom ur mig var ljud så det lät som att jag var förståndshandikappad. "hade man inte vetat att du hade lågt blodsocker, och inte kände dig  till vardags så hade man på riktigt trott du var förståndshandikappad"  har min sambo senare berättat för mig. Skriva kunde jag inte heller,  för när jag inte kunde prata så signalerade jag att jag ville ha papper och penna för att kunna uttrycka mig, vilket ju inte heller gick. Jag hörde hur ambulanspersonalen resonerade huruvida de skulle ge mig något glukos intravenöst (?) samt hur mycket, då det brukade ge tre ampuller till en medvetslös person och det var jag ju inte riktigt. Jag kommer ihåg att jag tänkte " vad sjutton funderar ni på?! varför ger ni mig inte bara glukoset så att jag får komma tillbaka nångång!? " Lite var det som om min sambo och tillika älskade pojkvän hade läst mina tankar och sade till ambulanspersonalen att det kunde ju inte spela så stor roll om det blev lite mer då det ändå bara handlade om glukos. ( det enda som skulle hända då var att mitt blodsocker skulle bli lite väl högt.  Jag fick i alla fall tillslut först en ampull och det hände inte så mycket så det slutade med att de fick injicera hela dosen (som de brukar ge en medvetslös.) och då hände det grejer,  jag kan säga att det ÄR sant som de säger at från att ligga och  vara  väldigt borta så tog det typ jamen max 30 sekunder så kunde jag åter igen prata lite och jag kom mer och mer tillbaka.

Detta var lite av min historia., detta är det värsta jag varit med om under mina 18 år som diabetiker, men jag vill helst inte  uppleva det igen.
Nog har jag världens finaste vid min sida.  Hade det inte varit för honom så hade jag garanterat legat under jorden idag. 

En mindre rolig historia som jag väljer att dela med mig av för första gången idag, på världs diabetesdagen 2013.

Bild lånad från diabetes awareness ribbon på facebook.

"Det dör fem gånger fler i diabetes än i trafiken.... tänk på det nästa gång DU säger att diabetes inte är en allvarlig sjukdom".

Less a perfect day.

Nej, idag har inte varit någon vidare bra dag. Men så är det. det är bara att leva med, om än det är mycket mycket jobbigt. Men jag är glad varje dag jag har en dag som är bra. Kanske uppskattar jag dem ännu mera,  än jag gjorde tidigare. Men såklart,  allt beror ju på vad man jämför med.
det allra jobbigaste med mitt liv just nu är nog  ändå att jag ser skillnaden så fruktansvärt tydligt nu, förut hade jag någonting HELA tiden,  var jag inte och dansade så var jag och tränade eller gjorde något annat. Idag, fungerar det inte så, och det gör mig irriterad. Idag får jag välja mina aktiviteter med omsorg för jag vet att jag inte orkar göra allt jag vill under en och samma dag. DET gör mig sjukt frustrerad. Jag vill ju så gärna, men det går inte. Att kunna göra allt jag vill under just en och samma dag, det är något jag saknar något oerhört.
Jag försöker också intala mig själv att "det är ok", jag tycker att detta är ok, NEJ klart som fan jag inte tycker!  men man måste ju försöka göra sitt bästa, även när det är mindre bra.  jag har fått denna diagnosen så det är faktiskt bara att "deal with it." Det kommer liksom inte att försvinna, det kommer att finnas där hela livet. Tragiskt men sant.

Bild tagen av min sambo när jag deltog i PT:s Talangjakt i somras. Jag övervägde in i det sista om jag skulle delta, detta var inte så långt efter det att jag fått min diagnos, och jag var så slut att jag tyckte det var jobbigt att sminka mig på morgonen. Dock är jag otroligt glad att jag åkte dit och genomförde detta, för det gav mig otroligt mycket. Jag sjöng sonja aldén's låt "Du är allt". Den sjöng jag till min sambo.

Sweden

Hej!
Ett tag sedan sist, har bland annat varit en vecka på min favorit ö med mitt hjärta.
Otroligt bra har vi haft det och vi ville inte åka hem idag. Längtar redan till nästa gång vi ska dit ;)
ska berätta mer om resan sen och visa massa bilder. Vi bodde i Alcudia på Las Gaviotas, rekomenderas verkligen, jättefint hotell! En dag hyrde vi bil (cab) och körde upp till Formentor och sedan ner till min gamla hemort Cala Egos och jag gav mitt hjärta en rundvandring på hotellet där jag jobbade en säsong.  Nåja ska berätta mer om hela veckan lite senare.

Vad har mer hänt? förra veckan innan vi åkte var jag och fotograferade mina ögonbottnar ( detta gör man minst en gång om året om man som jag och många andra lider av diabetes, detta för att man snabbt ska kunna hitta och åtgärda om man har fått förändringar på ögonen som i värsta fall kan leda till att man blir blind.)
Nåväl, det gick bra, jag behövde inte droppa ögonen denna gången, vilket är momentet under proceduren jag tycker är mest obehagligt, vilket resulterade i att allt gick mycket fort. (Bra).
Hade nu under veckan vi var borta fått ett brev med resultatet, som jag dock känner jag behöver ringa om till veckan. Att förlora synen är verkligen en av de saker jag tycker är mest skrämmande och det jag är allra mest rädd för när det kommer till min diabetes. Särskilt eftersom jag vet att jag har en förändring på ett av mina ögon till följd av då jag gick i gymnasiet och gick med på att testa insulinpump. Som ni förstår av det jag just nämnt så gick inte det så bra. När detta uppdagades att jag fått (förändringen) när jag bodde i Skellefteå så ville de att  de skulle börja kolla mina ögon en gång i halvåret i stället för en gång om året, vilket jag tyckte lät helt vettigt. döm då om min förvåning när jag i brevet jag nu hittade i lådan kunde utläsa att jag inte ska dit förrän om ETT år, nästa gång. detta måste jag kolla upp en gång extra, för detta kan ju inte stämma.

Sedan ska jag även börja lägga upp mina blodsocker (BS) kurvor här i bloggen,  (tror jag nämnt det förut) men har inte fixat programmet för detta ÄN heller. ( skämmes) plus att jag ska börja med min nya NEXT contour USB mätare också,  nu har jag äntligen fått tummen ur och hämtat ut de nya stickorna, vilket nog var i grevens tid då min gamla Contour USB verkligen sjunger på sista versen.
Som sagt, jag ska skärpa mig.

Hair.

När jag bodde i Skellefteå så var det alltid min fina vän Sofia som fixade mitt hår när det behövdes  klippas och färgas, ni förstår jag har sjukt svårt att lita på alla frisörer. Så det är bara Sofia som får fixa det numera, tidigare har jag två gånger blivit totalt missnöjd och det var inte ok. En gång blev färgen helt fel och den andra så klippte de alldeles för mycket, oj vad ledsen jag var. Så nu sedan jag flyttade ner till Bålsta så fixar jag det själv, "jaha och är det så smart då?" tänker ni nog nu,  njaa... smart och smart, men har jag gjort det själv så har jag bara mig själv att skylla och då gör det liksom mindre, på något vis. Plus att jag tycker det är lite roligt att pyssla med det. Det var kort om det, jag köpte även en ny mascara igår kom jag på, testade den nys och den har helt klart potential. I nu läget så väntar jag på att mitt BS ska gå ner, det var lite högt (får skylla mig själv när jag inte sköter mig som jag ska) så när det är under femton igen så ska jag bege mig mot gymmet en stund tänkte jag. Får passa på att kolla roliga övningar samt recept under tiden haha.

Liiite annan nyans.

Slingorna

Day Off.....

Hej!
Idag är jag ledig (jobbar i helgen)  men tycker det är ganska skönt att ha en fridag mitt i veckan ibland faktiskt. Idag har jag  haft sovmorgon sett film och nu håller väntar jag på att färgen i mitt hår ska bli färdig så jag får skölja ur det. Jag har varit så ljusblond hela sommaren så nu kände jag att jag vill ha det lite mörkare i och med att det faktiskt är höst. JA nu ÄR det höst, jag har haft fleecetröja på jobbet flera dagar och höstjackan använder jag också så i min värld är det så. Men känns faktiskt inte så tokigt det heller. Hade tänkt åka till Ikea idag och ordna lite saker, men tror det får bli en annan istället, funderar på att åka till gymmet när håret är klart, så hade jag även planerat att fixa naglarna, städa, skriva klart träningsprogram, börja skriva träningsprogram till en av tjejerna i laget som min sambo är tränare för och som jag hjälper till med ibland. Ja, ni ser jag har mycket planer och dagen är för kort. Så vi får se vad det riktigt blir i slutändan men gym är en av grejerna iaf. Just ja! så hade jag ju tänkt titta efter lite nya recept också. Ja, som ni förstår, jag är inte sysslolös i vilket fall.

Dessa två är de färger jag ska använda nu, den till vänster blir grunden och den till höger ska bli lite slingor tänkte jag. Blid på resultatet kommer senare.

Jag längtar till en Ö nånstans där solen alltid ler......

Så lyder en av de första raderna i låten "bugga loss" som kort och gott handlar precis om  underbara älskade Ölandsveckan, bästa veckan på hela året!
Jag var där i år, men orkade inte mycket. ( Fick diagnosen Addisons ca två veckor efter.)
Tror jag dansade ungefär en kvart de kvällar jag var där, och det var inte alla, men i vilket fall så hade jag ändå otroligt roligt bland mina underbara älskade dansvänner och dansfamilj.
Tänker inte säga så mycket mer,  bjuder på några bilder istället.

Lunch i bilen på vägen ner till ön...

Glasspaus på glasscafét i Söderhamn.

Glass glass i stooora lass! fast jag åt ingen.

Yummie!

Jag valde en slush istället, lagom storlek för mig efter lunchen

Slushie!! yummie!

"På toppen av ölandsbron" Självklart checkade vi in där ;)

Jag lyckades även stuka foten första kvällen  tur det blev bättre snabbt så jag kunde dansa det lilla jag faktiskt orkade.

Heart-shaped chips ;)

En av danskvällarna, tror detta var den första.

Zandra och jag utanför stugan innan middag.

Självklart bjöds det grillat till middag ;) Som sig bör.

Ännu en danskväll :)

Den årliga maskeraddansen! vår stuga hade Pirat-tema:)

Zandras maskerad outfit :) Stiligt va?=)

Väderstation vid kroppkakestället.

Är man på öland måste man självklart äta den årliga kroppkakslunchen på "Eva's Kroppkakor".

After beach med Casanovas <3

Jammin' by  cottage 20, med Umegänget :)

 

 

 

 

När det var Expanders på scen var vi självfallet tvugna att busa lite med Jan-Åke, vi klädde oss i guldfärgerna ;) (Han är lulefan)